Amanda Sten

Jag heter Amanda Sten. Jag är snart 17år och en sån jävla bra tjej. Jag älskar mig själv och vet att jag kan allt. Allt kan jag, bara jag vill.

Jag är inte bäst, jag är inte mer än alla andra, bättre än alla andra. Men jag vet mitt eget värde. Jag vet vad jag går för. Jag vet att jag speciell. Jag är inte som alla andra. Både positivt och negativt. Jag vet att jag är en bra tjej, gör vad som är bäst för mig. Jag har allt egentligen. Världens bästa familj, världens bästa vänner och allt där till.
Livet är som ett lopp, och även om loppet är perfekt, kan vad som helst hända, vem som helst kan ramla. Ett oväntat hinder kan dyka upp, när man som mins anar det. Och vem som helst kan snubbla över det, ramla. Även om man sprungit förbi hindrer hundra gånger förr.

Men det gäller att aldrig ligga kvar, det är bara att resa sig upp och blicka framåt. Även om man egentligen inte orkar just nu, man kan inte sova, hatar att äta, vill inte göra någonting, ångesten som tar tag om halsen varje kväll, så vet jag att de blir bättre. Det är bara att börja springa igen.

MEN ibland kan man faktiskt slå sig rejält, så illa att man faktiskt behöver avbryta. Iallafall för en stund. Det är okej. Okej att stanna och faktiskt känna smärtan, gråta ut den. Bara man inte ger upp.

Trodde allt skulle kännas så mycket bättre, bli så mycket bättre, jag hade fel. Men jag vet att detta är vad som är bäst för mig. Även om det känns så jävla fel så är det rätt. Jag vill bara inte inse, just för att det gör så ont. Riktigt jävla ont.
Det värsta är, att jag inte ens vet varför det gör så ont, när det är så rätt.

Även om solen går ner, så kommer den å gå upp igen.